overflooded

jag har ont i magen och har haft det jättelänge nu. det känns liksom som att jag har en tunna i magen och hela den tunnan är full av värk och så fort jag rör mig så spänner det så mycket att tunnan nästan spricker.

mat är gott och mat är ännu godare när man äter den med någon annan och mat är dubbelt så gott med veronica och tiina.

i helgen vill jag ha alkohol, fest och dans med linette. jag ska komma till henne i veckan och se på film också, det bestämde jag nyss :)

klaga inte på dagens inlägg, bara för att ni inte har en tvåhundrafemtiokilos tunna i magen.

vart jag skulle vilja vara nu? jag skulle vilja vara hemma hos en hypokondriker och göra allt eller kanske ingenting alls för jag saknar att vara hemma hos henne och jag vet inte hur länge sedan det var som jag var där faktiskt, på lindhagavägen. när jag tänker på det så gör det väldigt ont någonstans inuti.

om jag reser mig upp och går, följer du efter då?
om jag visar vad jag tänker, öppnar du då din stängda mun?
om jag är kvar här föralltid, stannar du med mig?

om jag hade en
kotte i min hand just nu så skulle jag med all min kraft kasta iväg den så hårt jag bara kunde och hoppas på att den skulle komma längre än någonsin förut, kanske till andra sidan jordklotet eller kanske bara hem till dig.

jag och agnes gjorde kroppsbyggarna på powergym sällskap idag, vi tyckte nämligen att de såg lite ensamma ut. jag är ganska trött nu och ännu mer sugen på att rita och ännu ännu mer sugen på att leka med cernitlera. om trekvart kanske jacob ringer och sen kanske jag och verra går hem till honom och så kanske vi tittar på någon film. det är vad jag vill i alla fall. 

jag önskar att luften var blå, att husen var blå och att dina kinder var blå. jag vill ha blå sparris, blå glödlampor och tusentals blå träd på en blå gräsmatta. jag önskar att världen var färglagd i sån där blåaktig ton, du vet.

jag är trött och borde plugga till matteporvet imorgon alternativt gå och lägga mig men jag vet ju faktiskt inte när jag måste vakna imorgon för jag vet inte när vi ska till citybagarn och baka tårta. lång mening.

idag hade vi svenska prov och det gick nog ganska bra tror jag, eller det känns i alla fall bra. idag hade vi även text och det gick lite sådär, men jag bryr mig inte faktiskt.

dessutom så har biljetterna släppts nu och jag är så jävla trött och orkar inte trycka på en enda tangent till nu

jag blev precis röksugen för första gången i mitt liv i nyktert tillstånd.

en konstig känsla. en konstig känsla som sprider sig i hela kroppen så att man nästan tror att man är någon annanstans än vart man egentligen är. jag har haft en konstig känsla i kroppen nästan hela dagen. den liksom dyker upp i samband med en annan människa men det jag känner är inte saknad denna gången. det jag känner är helt enkelt bara en konstig känsla.

igår drog jag ut en tand. det spände och det knakade men det gjorde aldrig ont och jag märkte inte ens att tanden var utdragen förrän dean sa att det var klart. efteråt hade jag ganska roligt för den högra halvan av min överläpp var bortdomnad så jag såg helt sné ut när jag skrattade och log. konstigt nog så längtar jag tills inte imorgon men nästa onsdag då jag ska dra ut ännu en tand, jag är typ fett glad :D 


man ser ju typ inte, men den där svarta pricken är väl hålet där min tand en gång satt.

jag kommer ihåg när vi satt vid den där husväggen och jag tittade bort mot de där husen högt upp långt borta och jag tänkte att du kanske bodde där. precis då exakt där.

mina fingrar skrev och skrev och för första gången på hela terminen kunde jag koncentrera mig på det jag gjorde och jag kände att jag inte hade förlorat min förmåga att prestera under lektionstid för jag skrev faktiskt en hel artikel idag, vilket är mycket mer än vad jag har gjort på någon annan textlektion i tvåan. men det var ändå inte förrän kristina skrev de där tre bokstäverna på min enkät som jag verkligen kände att jag fortfarande kan skriva. hon mindes mig från ettan och sa att jag redan då skrev bra och att jag hade lätt för att skriva och det finns nog ingenting som gör mig gladare än att höra just de orden från någon som vet vad den pratar om. jag vet att jag fortfarande kan för på något sätt ligger det gömt där inne någonstans och det gäller bara för mig att plocka fram det och gör jag det så kan jag nog komma så långt som jag vill komma, faktiskt.

du verkar tro att det är antalet som räknas när det som i själva verket betyder något är vilka som är med och trots att du egentligen vet hur mycket jag och de andra vill ha dig där just då, precis den dagen den här helgen, så nekar du ännu en gång. jag vet inte vad det beror på men jag vet att ursäkterna inte håller den här gången och det är väl egentligen allt jag vet.

istället för att tänka på det dåliga så ska jag tänka på allt det bra som faktiskt finns runt omkring mig ganska ofta.

jag vill göra en barnbok. faktum är att jag är väldigt sugen på att börja snart så ge mig en bunt ritpapper bara.

när en doft, några ord eller något annat som man helt enkelt inte kan ta på påminner om en förlorad tid och allt man kan göra är att minnas. det är då jag är tillbaka i det förflutna och allt jag vill göra är att stanna kvar i den tiden som en gång gick förlorad och jag vill bara känna och uppleva och andas på samma sätt som jag gjorde då, då när allt var speciellt. när minnena bleknar så har man inget val utan vare sig man vill det eller ej så glömmer man. man glömmer bort någonting som en gång betydde väldigt mycket men man glömmer aldrig bort det helt för rätt när det är så kan minnena ploppa upp i huvudet igen och man minns. man tillåter sig att minnas igen och man fylls med gamla känslor som nu mest känns som nostalgik och man lovar sig själv att man föralltid ska minnas. men varje gång man lovar sig själv att man ska minnas någonting så glömmer man förr eller senare bort det.

stundvis nästintill hatar jag honom. äckligt omtänksam i påverkat tillstånd och oerhört lättirriterad när han är nykter. visst är han inte full jätteofta utan det är väl ungefär bara om helgerna men när jag tänker på den där känslan jag fick inatt och den där känslan jag fick av min dröm för massor av år sedan så blir jag rädd och jag vill bara sova någon annanstans, låsa min dörr eller utrota alkoholen föralltid.

jag skulle kunna skriva så himla mycket mer men samtidigt stämmer mina känslor för stunden inte alltid ihop med verkligheten. därför blev detta inlägg slutligtvis mycket kortare än vad det från början var.

om jag äter någonting så kanske hålet i magen försvinner tänkte jag men ack vad fel jag hade för allt det egentligen ledde till var att jag blev ännu mer illamående än innan och nu känns det som att mitt luftrör och min matstrupe är ihoplindade med varandra och för att kunna andas måste jag konstant ta djupa andetag.

jag har något till dig sa hon och log och sedan plockade hon fram en vitgul kasse från sin väska och den kassen var full med böcker men det var inte några vanliga böcker med vanliga ord trycka på vanliga sidor utan det var min barndoms böcker med min barndoms ord tryckta på min barndoms sidor och det är exakt precis just de böckerna som ger mig den där känslan av välmående som jag ä-l-s-k-a-r.

precis på det sättet vill jag med hjälp av färger former och ord skapa något sådär alldeles underbart, någonting som kan betyda sådär himla jättemycket för någon annan människa, någonting som kan göra någon annan glad men som mest av allt gör mig själv glad. jag vill göra någonting som gör att jag kan känna att den där ida hon kan faktiskt hon med trots allt dåligt och trots allt tvivel.

när listan på saker att göra tillslut blir så lång att vart jag än går och hur långt bort jag än tar mig så är den där och när allt liksom bara staplar sig så högt att tornet av saker att göra börjar vackla fram och tillbaka, det är då apatin kommer och jag ser ingenting och jag kan inte röra mig.