overflooded

jag skriver och suddar ut gång efter gång för jag kan bara inte, din blick skulle flacka och du skulle förlora alla ord, visst är jag den som ibland öppnar munnen utan att huvudet hinner hänga med men den här gången har jag verkligen tänkt efter och jag har insett: jag känner inte dig längre. hur mycket jag än har känt dig förut, hur nära jag än har varit dig, hur många gånger jag än har legat bredvid dig, hur många blickar vi än har delat så är den människan du en gång var borta. någonstans undrar jag väl om man verkligen kan gå från att känna en person utan och innan till att bli som främlingar, men om jag känner mig ledsen besviken förådd övergiven vet jag inte den här gången. att låtsas som om allt är som vanligt går heller inte eftersom inget vanligt existerar mellan dig och mig längre.
jag lämnar dig omedveten, berättar jag det här för dig skulle du aldrig förstå.

när man kom in i hallen sprang alltid katten in i vardagsrummet och gömde sig under soffan. han var rädd för oss. ibland kröp han fram efter en stund och hälsade på oss och han var väldigt stor, han var den största katt jag någonsin sett. 
vi brukade springa in i sovrummet och öppna garderoberna som låg längst bort mot fönstret för där inne stod de där stora gamla dockorna som vi alltid lekte med. jag har glömt bort hur de såg ut men jag har för mig att de hade konstiga luckor på ryggen, den ena var ljushårig och den andra hade mörka lockar. 
vi bråkade alltid om vem som skulle sitta på den höga silvriga pallen med röda trappsteg som stod bredvid kylskåpet i köket. farmor hade glasspinnar i frysen som hon brukade ge oss, vanilj med chokladöverdrag. alltid samma smak. alltid samma lukt.
varje söndag åkte vi dit och åt mat. farfar lagade sin speciella stek med potatis, sås, morötter och ärtor. samma mat varenda gång.
i vardagsrummet stod en stor hylla. i den hyllan stod ett fotografi på farmor som var taget när hon var mellan tre och fem år. hon hade en stor vit rosett i håret och mamma eller pappa eller farmor eller någon annan sa alltid att ida ser precis ut som farmor gjorde när hon var liten. det gjorde jag också.
min farfar hade alltid en rödrutig skjorta på sig. han var lång och smal och hade svart hår och mustach, han sa inte så mycket. det är så jag minns honom. farmor hade kort grått hår och var ganska kortväxt. varje gång vi skulle åka hem tittade farmor på oss i hallspegeln och sa att vi snart skulle växa om henne. hon hade nämligen börjat växa neråt som korumpan berättade hon. min farmor använde sig alltid av talesätt, men just det talesättet förstod jag mig aldrig på.

visst tröttnade jag på glasspinnarna. jag började till och med ogilla dem när jag blev äldre. visst slutade vi leka med de gamla slitna leksakerna och visst hårade katten bara ner våra kläder.
men nu skulle jag verkligen vilja ha den där glassen som farmor alltid gav oss när vi kom och hälsade på. jag skulle vilja titta på de där fina dockorna från åttiotalet och jag skulle vilja klappa på den där håriga katten. men farmor och farfar är döda, liksom katten, och nu bor någon annan i deras lägenhet. jag vet vem som bor där men jag vill inte veta vad som finns där inne. jag är säker på att ingenting är sig likt, men för mig kommer det alltid att se ut som det gjorde när jag var liten, innanför dörren på våning två.

varför har jag blivit som jag är idag sover insekter hur lång är sveriges omkrets beräknad i centimeter hur tänker andra människor mosas man mot marken om man hoppar från sextiofemte våningen hur många tänder har en blåval skulle man hinna lära sig alla världens språk om man började när man var fem år kommer jorden gå under kan en krokodil bli kär hur många träd finns det i hela världen kan ekorrar simma hur många steg har jag tagit när jag dör och var är jag, egentligen?