1 + 2 + 3:e våningen
jag skriver och suddar ut gång efter gång för jag kan bara inte, din blick skulle flacka och du skulle förlora alla ord, visst är jag den som ibland öppnar munnen utan att huvudet hinner hänga med men den här gången har jag verkligen tänkt efter och jag har insett: jag känner inte dig längre. hur mycket jag än har känt dig förut, hur nära jag än har varit dig, hur många gånger jag än har legat bredvid dig, hur många blickar vi än har delat så är den människan du en gång var borta. någonstans undrar jag väl om man verkligen kan gå från att känna en person utan och innan till att bli som främlingar, men om jag känner mig ledsen besviken förådd övergiven vet jag inte den här gången. att låtsas som om allt är som vanligt går heller inte eftersom inget vanligt existerar mellan dig och mig längre.
jag lämnar dig omedveten, berättar jag det här för dig skulle du aldrig förstå.
