overflooded

jag skulle vilja skriva ett inlägg om ann-marie ly, linnéa wasberg och tiina huhka. jag skulle kunna skriva så himla mycket men egentligen räcker det väl att säga att jag saknar er.

sometimes i open the windows and listen people walking in the down streets
there is a life out there

idag ska jag plugga och sen ska jag rita och pyssla med en liten hemlis och så ska jag lyssna på musik och kanske dricka te och kanske bara domna bort litegrann i hela kroppen på något sett.
i mitt huvud ligger jag 4 timmar före i tiden vilket faktiskt gör att jag vinner 240 minuter.

marken håller inte längre

Glada busschaffisar är sanna glädjespridare

Visst, jag erkänner, de finns inte i överflöd. Men nog existerar de allt. Låt oss kalla dem De Glada Busschaffisarna. De sitter där i förarsätet och ler, och det är nästan så att man kan ana en gloria ovanför huvudet på dem. Är det inte otroligt ändå, hur en människa som dag ut och dag in åker i princip samma bussturer, lyckas hålla humöret uppe? Och inte nog med det, De Glada Busschaffisarna är även sociala och trevliga, och har man någon gång glömt sitt busskort så får man utan problem åka med ändå.

Jag minns en kväll då jag tillsammans med några kompisar tog buss nummer 19 till Tuna Park. Busschauffören var glad och skämtsam och fick hela bussresan att bli ett sant nöje. Han var utan tvekan en av De Glada Busschaffisarna. När vi sedan hade hoppat av bussen och tagit farväl av vår nyfunne vän så upptäckte en av mina kompisar att hon hade glömt kvar sin väska. Stämningen föll snabbt ner till nollstrecket och vår shoppingkväll var mer eller mindre förstörd. Efter någon timme skulle vi ta sista bussen hem, även denna gång nummer 19. När vi steg på bussen möttes vi till vår förtjusning av vår vän - den glada busschauffören! Han räckte min kamrat hennes väska och sa att han hade förstått att det var hennes. Den glada busschauffören gjorde hemresan om möjligt ännu bättre än ditresan, och hela kvällen räddades på grund av hans omtänksamhet.

Kanske borde man bjuda De Glada Busschaffisarna på pepparkakor nästa gång man stöter på någon av dem. Inte för att de behöver bli snällare, utan för att de helt enkelt förtjänar det.

anyway, i can try anything it's the same circle that leads to nowhere and i'm tired now
anyway, i've lost my face, my dignity, my look, everything is gone and i'm tired now
but don't be scared, i found a good job and i go to work every day on my old bicycle you loved
i am pilling up some unread books under my bed and i really think i'll never read again
no concentration, just a white disorder everywhere around me, you know i'm so tired now
don't worry i often go to dinners and parties with some old friends who care for me, take me back home and stay.
monochrome floors, monochrome walls, only abscence near me, nothing but silence around me
monochrome flat, monochrome life, only abscence near me, nothing but silence around me
sometimes i search an event or something to remind me, but i've really got nothing in mind
sometimes i open the windows and listen people walking in the down streets.
there is a life out there

han bad henne gå i hans fotsteg men hur ska det gå till undrade hon för dessa fotsteg var alldeles för stora för henne.

det finns mycket som man verkligen undrar över men som man aldrig riktigt får svar på. många frågor glömmer man bort men kanske är det synd ändå, för svaren man skulle ha fått om man ställt dessa frågor kunde kanske ha varit ganska så intressanta.

hon flög högt uppe bland molnen och trots att hon egentligen var höjdrädd så var detta det bästa hon varit med om för vem vill inte kunna sväva blott på en känsla och vem vill inte kunna leva ett helt liv på ett enda ögonblick?

sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois

det finns så himla mycket att säga ibland och andra gånger finns det ingenting att säga för orden hopar sig, trasslar in sig och kan inte komma ut. ord som rullar in på tungan för att sedan rulla ut och nå någon annans öron. jag undrar vad som händer med ord som förblir osagda. kanske vittrar de bort, kanske finns de kvar där inne föralltid.
jag kände orden hänga i luften men samtidigt insåg jag att det också var allt för orden skulle aldrig yttras och det som så gärna ville sägas skulle aldrig bli sagt. kanske var det inte så viktigt ändå, kanske klarar vi oss i alla fall. 

jag är trött och tråkig och vill seriöst tillbaka and that's pretty much it.

folk som är sådär äckligt lyckliga kan väl ta sin lycka och gräva ner den någonstans långt ner långt borta så jag slipper se och så jag slipper känna för om jag får syn på den lyckan kanske jag inte har någon insida kvar när spyorna tagit slut.

idag kommer jasmine idag kommer jasmine idag kommer jasmine hon är nog redan här

den här dagen har varit sämst, men de gör inge.

på ett ögonblick kan mina ögon förvandlas och jag ser på ett helt nytt sett och jag ser från en helt ny vinkel. det som annars är en vanlig syn blir helt plötsligt outforskat vatten och jag blir imponerad och fascinerad av allt jag ser. människor i mängder var inte längre människor utan de var alla djur, och det jag såg var primitiva varselser som inte hade en aning om vad de höll på med. för visst kan man tro att man vet vad man gör, visst kan man tro att man vet hur allt fungerar men i själva verket vet man ingenting för allt är bara ytligt. allting är ytligt och drar jag bort skalet så finns det ingenting inuti att ta på. det enda som egentligen existerar är luft och luft behöver vi alla för att andas och hålla oss vid liv, men mer än så är det nog inte faktiskt och mer än luft kommer vi kanske aldrig någonsin att bli.