overflooded

maybe we can start again har jag tänkt men ibland är allt bara som grus i ögonen och därför, därför mår jag som jag mår precis just nu och kasta ännu mer småsten på mig bara för jag är fel och speciellt just nu och väldigt ofta faktiskt när jag tänker efter.

allt ledsamhet gör mig upprorisk och istället för att vara ledsen blir jag sjukt arg och responsen på min ilska gör mig bara ännu argare för jag blir så himla arg på allt och framförallt så blir jag arg på mig själv och all denna ilska blandas ihop i min mage och gör att jag inte pallar.

just i denna sekund skriver jag exakt vad jag tycker och jag känner såhär att ingenting betyder något, ingenting betyder ett jävla skit för varför ska jag bry mig när ingen annan bryr sig och jag vill bara krypa in i en varm vrå och tappa bort mig själv en stund och det känns som att jag inte kan säga vad som helst till henne för du har blivit hon nu. åtminstonde just för denna stund. och så måste jag alltid tänka mig för innan jag säger något så jag inte säger fel saker och det känns väldigt ofta som att hon ser ner på mig faktiskt och om hon nu gör det så kan hon ta sina ord och sina tankar och gå någon annanstans för det sista jag behöver är någon som tittar på mig som hon gör. och varför ska jag alltid haka upp mig på samma saker tänker jag, när det nu måste finnas så mycket bättre saker att lägga min egergi på?

och när jag tänker på det riktiga, när jag tänker på det det verkliga som finns någonstans där under så blir jag så tom för det lilla som finns kvar av det där stora är inte ens en bråkdel av var det en gång var och jag undrar bara vart tog allt vägen? 

så jävla lätt för dig att säga sådär. så jävla lätt.