in our nature
imorse klockan 08.45 fick jag ett fint litet mail från bengans och i det fina lilla mailet stod det att de just hade skickat min beställning och jag vet inte varför jag blev så glad för jag har ju vetat hela tiden att skivan kommer imorgon för imorgon är det den tjugosjätte september år tvåtusensju men samtidigt tror jag att det där fina lilla mailet var som en bekräftelse på att den inpackade skivan verkligen kommer att landa med en duns på hallgolvet hemma hos mig imorgon förmiddag. om en vecka och fem dagar kommer skivan om en vecka kommer skivan om tre dagar kommer skivan om en dag kommer skivan nej för om mindre än ett dygn kommer josés nya skiva och kunde jag vara gladare? nej det kunde jag inte för jag vet hur många kvällar in our nature kommer att rädda mig. jag vet hur många kvällar josé redan har räddat mig och det är därför jag älskar den mannen.
det finns sådana där dagar då jag hatar allt med mig själv. då hatar jag verkligen alltihop och allting som jag är och består av och och de dagarna dras hela min nivå ner på minus ettusensjuhundrasextiomiljoner och allt blir jobbigt, allt blir tröttsamt och minsta lilla rörelse är ångestladdad. det finns en annan sorts dagar också och den sortens dagar är de dagar då jag inte ens kan minnas vid hur det känns att må dåligt och hur det känns att hata exakt allting med mig själv. jag tror inte att jag brukar ha dagar som ligger på nollsträcket av välmåendenivån faktiskt, dagar som jag mår varken eller. det närmsta jag kan komma en sådan dag är dagar då jag mår en mixning av minus ettusensjuhundrasextiomiljoner och plus femhundrafemtiotusenmiljoner. det som faktiskt får mig att orka är människor som får mig att må bra och jag har tur som har några människor i min klass som får mig att må bra för annars vet jag inte vad jag skulle göra. en annan sak som får mig att orka när nivån är sådär jättelåg som den bara tycks kunna bli för mig är att se framåt. jag planerar och jag funderar och jag ser framåt.
min pappa är på kryssning och ikväll kommer han hem med toblerone till mig.
det finns sådana där dagar då jag hatar allt med mig själv. då hatar jag verkligen alltihop och allting som jag är och består av och och de dagarna dras hela min nivå ner på minus ettusensjuhundrasextiomiljoner och allt blir jobbigt, allt blir tröttsamt och minsta lilla rörelse är ångestladdad. det finns en annan sorts dagar också och den sortens dagar är de dagar då jag inte ens kan minnas vid hur det känns att må dåligt och hur det känns att hata exakt allting med mig själv. jag tror inte att jag brukar ha dagar som ligger på nollsträcket av välmåendenivån faktiskt, dagar som jag mår varken eller. det närmsta jag kan komma en sådan dag är dagar då jag mår en mixning av minus ettusensjuhundrasextiomiljoner och plus femhundrafemtiotusenmiljoner. det som faktiskt får mig att orka är människor som får mig att må bra och jag har tur som har några människor i min klass som får mig att må bra för annars vet jag inte vad jag skulle göra. en annan sak som får mig att orka när nivån är sådär jättelåg som den bara tycks kunna bli för mig är att se framåt. jag planerar och jag funderar och jag ser framåt.
min pappa är på kryssning och ikväll kommer han hem med toblerone till mig.
Kommentarer
Postat av: awesome
han tog med för lite choklad
Trackback
